En liten glutt

Jamen hej. Här har jag inte varit på evigheter.

Lusten försvann efter flytten hit, orden liksom ville inte komma fram. Jodå, jag har fortfarande mycket att säga, och vimsigheterna är otaliga. Men att ta vägen genom armarna ut till tangenterna har inte gått.

Kan i alla fall titulera mig som femtio taggare, uppgraderad och med helt nya fräscha rynkor. Ett antal hekto mer kring magen, och knastrande gång.

Annars är det mesta som det var förut, Malte är i skrivandets stund fullt upptagen med sitt dagliga, klockan 18.00 pyssel, att plinkeplonka så ljudligt det bara går.

Och på tv-n visas mjuka, överelastiska tjejer, som likt gummibollar studsar runt. En liten påminnelse av svunna tider som jag aldrig upplevt. Kan inte påstå att jag någonsin varit gymnastisk, en hjulning är det närmsta jag kommit, och det var typ 40 år sedan.

Däremot övar jag så gott jag kan med kameran, en ny sort tronar i min hand, med ett nytt objektiv ser jag saker jag inte sett förut. Att fylla 50 år var inte bara av ondo, nä mina nära och kära visste vad som fick igång mig, och den ultimala bilden jagas numera ofta. T om de orörliga dagarna tar mitt huvud mig iväg på oändliga fotoäventyr, allt kan överföras till ett fotografi, t om en tanke eller en dröm.

Tänker inte klaga

Nu hade jag tänkt skriva en lång harang av klagomål, men kom på bättre tankar. Vem vill läsa en tants oförmåga till det mesta, allt från kroppsliga göromål, till skratt som fastnar i ett astmaanfall. Eller grannar som sitter och kedjeröker på sin balkong, dubbelvikta i hostattacker, en klar påminnelse om varför jag slutade med cigaretter. Att min relativt nya externa hårddisk är trasig, eller bilen inte vill som jag.

Skulle kunna skriva allt möjligt negativt, men nä, ska inte göra det. Även om solen inte skiner så verkar det bli en bra dag, det är fredag och det innebär smaskens. Detta underbara göromål som man bara åtnjuter på helgen. Gottis och läsk, frodiga måltider, en hel del tid i soffan, ledig gubbe och möjliga fotografiska tillfällen.

Ska bara förbereda mig lite, kanske t om sätta färg på fransen, smeta mascara där det inte behövs, kränga på mig kläder jag inte längre kan ha, sen ta gubbe och mig själv till Coop och riktigt snurra till det. Man vet aldrig vad som händer när vi är där, förmodligen borttappade vagnar, kort och oss själva, en lång stund innan lånad bil hittas, och sen hem helt slutkörda.

Men jag tänker ha en bra helg, hoppas ni alla också får det, och kom ihåg, ett gott skratt är bättre än sura miner, man får i alla fall finare rynkor av det.

En smula trött

Efter att ha flugit jorden runt, slagits med brottslingar, jagats i bil, träffat bortgågna släktingar, får jag anse mig själv som rätt trött. Är inte sömn när den väl kommer till för att man ska vila?????

Äsch, kanske det beror på mitt och sonens lilla biläventyr igår, finns inget som kan få igång mig så som tekniska problem. Och sådana har vi mängder av.

Nåväl, efter byte av generator vill man gärna tro att inget mer pyssel ska uppdagas, men icke. Vi puttrade iväg till Coop, inga missöden så långt. En halvöde parkering, de flesta var redan redo framför middagen, men jag behövde bunkra astma & allergifria varor.

Förutom gammal, trött bil så är detta faktum att släppa lös mig inne i ett varuhus, rena, rama skämtet. Jag kommer alltid ut med det jag inte ska ha, och x antal virriga slingor runt för att komma ihåg det jag måste ha.

När vi trötta och välpreppade med ett gäng påsar var, satt oss tillrätta i bilen. Brrrptjmmkfl, sa den, och ett litet puff. En gång till, medan sonen frenetiskt skrapade en dubbeltriss, i hopp om att mor o far skulle kunna köpa ny bil. Brrptjmmklf, puff, hmmmm.

Inte en människa i sikte, bara trötta småbarnsmammor, som liksom jag har noll koll på vart man sätter en startkabel. I bakhuvudet ringer informationen om att sätter man dem fel så kan bilen explodera. Tittar på sonen, han skakar på huvudet, ”jag vet inte heller”, säger han.

Lite lätt orolig, ett nytt försök, samma sak, ett plötsligt fnitteranfall, och samtal till gubbe. En kvart senare hade han lyckats låna bil, forslat den och sig själv till oss, och men kunskap om rätt kabelsättning, körde vi igång. Väl på andra försöket, hoppade loppan igång, en lätt hoppande färd hemmåt, ingen ren tomgång här inte, nä något mer är fel, och plånboken vill inte alls vara med. 

Men vad gör det när solen inte skiner, och fåglarna inte kvittrar, mer än hemma då, vi är ju i alla fall inte friska, men har varandra, och en sjusärdeles kille till husdjur.

 

Släpper in lite ny luft

Gluttar försiktigt in, till detta rum som förr var en självklarhet. Nu är här fullt med damm och spindelväv, jag får nog kavla upp en och annan arm, vädra och släppa in lite ny luft.

Livet tar oväntade språng, och ibland är de mindre bra. Plötsligt händer saker som inte borde hända, och man sitter där med ett skratt som kom av sig. 

Vi har som vanligt vimsat mycket, och extra blir det när man ser hur skört livet är. Att dessutom en viss herre inträtt det som han har döpt om, 50 år är numera uppgraderat till 5.0, gör inte ordningen bättre. 

Själv är man fortfarande rena rama lammköttet, i hela två månader till, flinar stort. Men för mig är det ingen stor grej, jag är rätt tillfreds med den åldern. Har liksom redan vant mig vid en kropp som inte fungerar, värre är det med minnet, men å andra sidan har man otroligt roligt i all virrighet.

Inget nyårslöfte är avgivet, men jag har lovat mig själv att jag ska vara snällare mot mig, inte ställa krav som jag ändå aldrig klarar av. Att komma till insikt är en del av mina göranden, oerhört svårt, men fantastiskt nyttigt. En resa jag påbörjade för några år sedan då jag inte längre kunde jobba. Det tar tid, en del av sinnet vägrar att förstå, men när dagen är slut är det jag själv som måste må bra. 

Awards

Jag har fått två fina awards, av två goa tjejer, Tant Otto och Agnetha, tackar ödmjukast för dessa.

Awardens villkor innebär att länka tillbaka till den du fått den av,
fullborda de fem meningarna och ge vidare awarden till fem bloggvänner.

1: När ingen ser eller hör mig- pratar jag med mig själv, ganska högt också, kan t om skratta åt mina egna dåliga skämt.

2: Jag går aldrig hemifrån utan- min astmaspray, och att hundra gånger kolla att allt är avstängt, och sen rycka i ytterdörren x antal gånger.

3: Min blogg heter som den gör  för att jag – är i medelålderns gyllene ålder, enkelt och okomplicerat.

4: Om jag vågade skulle jag- flyga, jo det är något jag aldrig förmått mig göra, och trots min ålder har jag bara sett flygplan på håll. Jo jag skulle nog också vilja våga hoppa fallskärm, känna vinden i ansiktet och även känna mig viktlös något som jag aldrig gör annars.

5: Om 10 år kommer jag att- vara så otroligt mycket klokare, men också så otroligt sämre i min kropp. Men jag försöker resonera och lära mig varje dag, att ta tillvara på den stund jag har, och njuta, lättare sagt än gjort.

Här är tanken att jag ska nominera fem stycken, men jag tar mig friheten att nominera alla som finns med på min favoritlista här till höger, och jag vill också skänka en extra tanke till Trollis som har det jobbigt just nu.

 

 

Mummel

Sitter och mumlar osägbara ord,  ja de som lämpar sig bäst i ensamhet. Minns återigen varför jag inte gillar de kalla årstiderna, kroppen går berserk, och då vill inte sinnet vara sämre.

Är plötsligt usel på att få något på pränt, det som har varit en sorts livslina, inte för klagomål, nä det sparar jag till familjen, utan här har jag bestämt ska optimism råda, ett sorts vilorum, där jag kommer in och bara vräker mig i ordbajseri.

Men nu sitter jag här i valet och kvalet, ska jag ordbajsa eller frossa i självömkan. Kanske kör lite av varje.

Nåväl, lite har hänt i det Majsiska livet, färg har kommit in i mitt liv. Där vi förut misslyckats, jämna väggar är inte lätt att få till, har nya försök gjorts, en smula bättre än sist. Nåja, jag har mest suttit medan gubbe har fått slita. Men så får jag ett ryck och ska vara med och kladda, borta är alla insikter om min kropps knala funktion, frejdigt närmar jag mig färgpytsen och vips är jag fullduttad. Räcker med att jag tittar på penseln och hela handen är full, begriper inte hur jag bär mig åt. Glasögon och hår, ben, fötter och armar, där står jag som en glad fyraåring duttandes med penseln.

När jag kommer till sans, är min uppenbarelse utbytt till en 90 åring, minst. Snacka om att slå rekord i uppväxt. Jag vet, alla vet att jag inte ska, inte ens försöka, men det är som att jag bara måste, ska kolla om det inte fungerar denna gången. Och när vissheten slår till, IGEN, blir jag deprimerad, att jag inte lär mig.

IKEA

Var på förra veckan, hade noterat tre saker jag skulle ha, men ni kan ju gissa om de planerna gick i stöpet. Jo med besked, det som skulle kostat någon hundralapp, blev till slut 1000 kronor.

Ska kanske tillägga att inte gubben var med, därav kvantiteten. Han var t om förstående när han såg att jag köpt en ny lampa till hallen, ändå till vi tände, inget vidare lystillskott, men vi kom överens om att mysfaktorn nog kompenserade ljuset.

Apropå lyse, så skulle glödlampor inhandlas, förr något som inte skapade några större huvudbryn, men numera är watt utbytt till något annat, och att jag dessutom å det grövsta ogillar dessa sk miljövänliga gör inte saken bättre.

Nä, jag är inte den största miljöboven, men avskyr att pådyvlas saker som faktiskt inte är vad de säger sig vara. De brummar, lyser dåligt, går sönder lika ofta som de gamla, är väldigt mycket dyrare och också farliga när de går sönder. Alltså, jag har inte lyckats se några som helst fördelar med dessa.

Jag säger som man bör i min ålder, ”det var bättre förr”.