Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Husmus

Så underbart ljuvligt att bli väckt när man precis somnat. Min sömn är skör, så blir den störd är den körd.

I flera nätter har det hållit på, Malte tjoar högt, och den lilla killen kan verkligen låta. Det är inget mysläte precis utan oljud får en annan dimension när man hör hans läte.

Nåväl, jag är inte ett uns bättre, för när han sätter igång, sätter även jag igång. Mindre muntra tillrop, höga muttranden, och arg som ett bi. Denna natt var inget undantag.

Tidigt i morse, väldigt tidigt gick jag och hämtade honom, för av någon anledning kommer han inte själv. Berättade utförligt för den lille hur missnöjd jag var och att han faktiskt inte fick sova vid min arm, utan det fick bli vid ryggen, som straff.

Gick inte lång stund förrän ett prassel hördes, upp igen, fram med ficklampan, smög omkring, nada. Tillbaka till sängen, hann bara lägga mig förrän prasslet var där, så fort upp igen, denna gången tändes lampan, sen satte jag mig på sängkanten för att invänta.

Plötsligt kommer boven fram, husmusen Bus som fått för sig att springa runt på nätterna. Att valet varit runt Maltes bur förstår jag väl. Där slängs allt som inte han gillar ut på golvet. Mums för en liten hungrig Bus.

Nu är fällor riggade, och mitt samvete är lite dåligt. Malte, kraken som fått allt skäll, när han faktiskt varnade för det oerhört farliga som sprang omkring

e3d7ac3c2734dd3ee229c4da33d2c668

Annonser

Onödigt tidigt

Då har man varit ynklig ett tag, snorig näsa, trött huvud. Man behöver helt enkelt lugn och vila. Men se det går icke i detta hemmet. Plötsligt har Malte fått tokfnatt, nätterna ska inte vara tysta, nä vråla i högan sky, få upp mig med buller och bång.

Tre nätter nu har han väckt mig, och jag erkänner villigt att jag inte är speciellt förtjust i honom för tillfället. Tror han fattar, för han följer mig runt, t om in på toaletten.

Försöker värja mig mot hans charmoffensiv, det lite sneda huvudet, stora runda ögonen, knirr knorret. Tappert muttrar jag vidare.

Atjoo

Där kom den femte nysningen, jag är härmed officiellt förkyld. Jag balanserar mitt varma kaffe samtidigt som jag motar Maltes ihärdiga försök till att lägga smulor i min kopp. Det är sannerligen synd om mig.

Har varit uppe i storstan och varit med våra fyra barnbarn, snoriga näsor, varma kinder och underbara armar runt min hals. Förkylning är ett billigt pris för att vara nära dem.

Utanför huset är det grått, bönderna åker skyttetrafik för att hinna göra allt de måste inför vintern. Malte tittar fascinerat på. Hans numera stora intresse är numera att sitta och titta på de långsamma vidundren.

Nej jag tror jag återgår till vilande läge, och hoppas jag vilar mig i form till helgen.

Känsligt

Har haft en riktigt jobbig period. Med ändrade mediciner, trasiga knän, och kroppslig kollaps. Det tillsammans med utebliven sömn, konstant värk har gjort den här annars glada och positiva tanten till en dämpad, överkänslig och ledsen dam.

När man inte kan röra sig som man vill och är stillasittande kommer många tankar. Det absolut jobbigaste har varit närheten till barn och barnbarn.

Var uppe i Stockholm i november förra året, lång tid att inte ses när barn är små. Men nu har jag varit uppe och mötet vara fantastiskt. Såklart att tårarna sprutade när jag skulle åka ifrån min älskade familj. Men känslan såhär efteråt är i alla fall härlig. Jag vet att jag är på rätt väg med allt.

Avståndet till familjen är absolut det svåraste med att ha flyttat hit ner, men å andra sidan förutom den sista perioden, är att jag har fått ett liv, något jag faktiskt inte hade förut. Då satt jag i en lägenhet på tredje våningen, kom inte ut, ingen direkt stimulans, bara en känsla av att jag väntade, och det var på döden.

Låter fruktansvärt såhär i efterhand, men skillnaderna på livet är så stora. Jag har lyft mitt huvud. Och är också på väg i sjukvården med olika lösningar för att jag inte ska drabbas av mer elände. Allt detta gör att vågar planera för en framtid, en framtid som är så mycket ljusare. Och planen är nu att jag faktiskt ska kunna ta tåget upp till mina älskade ungar, alldeles själv.

Blåsigt

Det är som ett lotteri om man kan gå ut eller inte. Öppnade dörren, stack ut näsan och tänkte, nä inte idag.

Vind har jag förstås upplevt förr, men vind i sydligaste Sverige är något helt annat. Det t om regnar annorlunda här, vågrätt.

För att inte tala om snön, kommer den så kommer den inte som jag är van, platt fall nedåt, välpackat. Nä här kommer det, sen vindar det, och voilla snön ligger någon annanstans.

Men vi börjar vänja oss, i början var det jobbigt, mest för gubben som inget hår har. Där viner det rätt in i örat. Han gick med toppluva rätt långt in på sommarsäsongen.

Jag tyckte det var häftigt, njae inte varje dag kanske, men att stå och skrika mot havet och ljudet fullständigt försvann i vinden.

Nä livet här nere är annorlunda, och på ett mycket bra sätt. Man lär sig något nytt varje dag.

Lördag med chips i soffan

Jodå, vi har Malte kvar. Han är numera bondpojke och spanar på traktorer. Fast för tillfället är det en bit chips som hittats och nu avnjutes.

Under tiden sitter jag här med tangenter, kaffekopp, smulor och liten fågel.

Det är dags att ta sig an dagens aktiviteter. Först komma igång med kropp, knak och knaster, på med knästöden, hoppas att inget ben viker sig.

Men å andra sidan lyser solen, och ja det blåser, något att vi har upptäckt att det gör här i Skåneland.

En bra dag önskas varenda kotte.

Oups

Det här stället har jag glömt, helt fallen ur glömska. Fumligt tar jag mig in igen, tittar mig förvirrat omkring. Det är nya tider nu, saker förändras.

Egentligen borde jag som pratar så mycket, och har alltid så mycket i mitt huvud hänga här jämt. Men istället har jag terroriserat min omgivning. Svadan och ordharangerna är mer än mest, fast numera försöker de bli kompatibla med den skånska dialekten.

Vi har gjort vår livs resa, kastat oss ut, loss från det trygga, med noll kunskap, men med en jäkla vilja. Vi flydde storstan och fann Österlen.

Vi som aldrig bott i ett hus, som alltid haft grannar tätt, sitter nu i ett litet hus på landet. Alla ljud som man tagit för givet är borta. Kan inte längre avgöra när grannar går till jobbet, eller de har storstädning.

Jag kan dock fortfarande höra ett tåg, pågatåget, och jag älskar det ljudet. Måste vara storstadsmänniskan i mig som behöver påminnas om tider som varit.