Husmus

Så underbart ljuvligt att bli väckt när man precis somnat. Min sömn är skör, så blir den störd är den körd.

I flera nätter har det hållit på, Malte tjoar högt, och den lilla killen kan verkligen låta. Det är inget mysläte precis utan oljud får en annan dimension när man hör hans läte.

Nåväl, jag är inte ett uns bättre, för när han sätter igång, sätter även jag igång. Mindre muntra tillrop, höga muttranden, och arg som ett bi. Denna natt var inget undantag.

Tidigt i morse, väldigt tidigt gick jag och hämtade honom, för av någon anledning kommer han inte själv. Berättade utförligt för den lille hur missnöjd jag var och att han faktiskt inte fick sova vid min arm, utan det fick bli vid ryggen, som straff.

Gick inte lång stund förrän ett prassel hördes, upp igen, fram med ficklampan, smög omkring, nada. Tillbaka till sängen, hann bara lägga mig förrän prasslet var där, så fort upp igen, denna gången tändes lampan, sen satte jag mig på sängkanten för att invänta.

Plötsligt kommer boven fram, husmusen Bus som fått för sig att springa runt på nätterna. Att valet varit runt Maltes bur förstår jag väl. Där slängs allt som inte han gillar ut på golvet. Mums för en liten hungrig Bus.

Nu är fällor riggade, och mitt samvete är lite dåligt. Malte, kraken som fått allt skäll, när han faktiskt varnade för det oerhört farliga som sprang omkring

Onödigt tidigt

Då har man varit ynklig ett tag, snorig näsa, trött huvud. Man behöver helt enkelt lugn och vila. Men se det går icke i detta hemmet. Plötsligt har Malte fått tokfnatt, nätterna ska inte vara tysta, nä vråla i högan sky, få upp mig med buller och bång.

Tre nätter nu har han väckt mig, och jag erkänner villigt att jag inte är speciellt förtjust i honom för tillfället. Tror han fattar, för han följer mig runt, t om in på toaletten.

Försöker värja mig mot hans charmoffensiv, det lite sneda huvudet, stora runda ögonen, knirr knorret. Tappert muttrar jag vidare.

Atjoo

Där kom den femte nysningen, jag är härmed officiellt förkyld. Jag balanserar mitt varma kaffe samtidigt som jag motar Maltes ihärdiga försök till att lägga smulor i min kopp. Det är sannerligen synd om mig.

Har varit uppe i storstan och varit med våra fyra barnbarn, snoriga näsor, varma kinder och underbara armar runt min hals. Förkylning är ett billigt pris för att vara nära dem.

Utanför huset är det grått, bönderna åker skyttetrafik för att hinna göra allt de måste inför vintern. Malte tittar fascinerat på. Hans numera stora intresse är numera att sitta och titta på de långsamma vidundren.

Nej jag tror jag återgår till vilande läge, och hoppas jag vilar mig i form till helgen.

Känsligt

Har haft en riktigt jobbig period. Med ändrade mediciner, trasiga knän, och kroppslig kollaps. Det tillsammans med utebliven sömn, konstant värk har gjort den här annars glada och positiva tanten till en dämpad, överkänslig och ledsen dam.

När man inte kan röra sig som man vill och är stillasittande kommer många tankar. Det absolut jobbigaste har varit närheten till barn och barnbarn.

Var uppe i Stockholm i november förra året, lång tid att inte ses när barn är små. Men nu har jag varit uppe och mötet vara fantastiskt. Såklart att tårarna sprutade när jag skulle åka ifrån min älskade familj. Men känslan såhär efteråt är i alla fall härlig. Jag vet att jag är på rätt väg med allt.

Avståndet till familjen är absolut det svåraste med att ha flyttat hit ner, men å andra sidan förutom den sista perioden, är att jag har fått ett liv, något jag faktiskt inte hade förut. Då satt jag i en lägenhet på tredje våningen, kom inte ut, ingen direkt stimulans, bara en känsla av att jag väntade, och det var på döden.

Låter fruktansvärt såhär i efterhand, men skillnaderna på livet är så stora. Jag har lyft mitt huvud. Och är också på väg i sjukvården med olika lösningar för att jag inte ska drabbas av mer elände. Allt detta gör att vågar planera för en framtid, en framtid som är så mycket ljusare. Och planen är nu att jag faktiskt ska kunna ta tåget upp till mina älskade ungar, alldeles själv.

Blåsigt

Det är som ett lotteri om man kan gå ut eller inte. Öppnade dörren, stack ut näsan och tänkte, nä inte idag.

Vind har jag förstås upplevt förr, men vind i sydligaste Sverige är något helt annat. Det t om regnar annorlunda här, vågrätt.

För att inte tala om snön, kommer den så kommer den inte som jag är van, platt fall nedåt, välpackat. Nä här kommer det, sen vindar det, och voilla snön ligger någon annanstans.

Men vi börjar vänja oss, i början var det jobbigt, mest för gubben som inget hår har. Där viner det rätt in i örat. Han gick med toppluva rätt långt in på sommarsäsongen.

Jag tyckte det var häftigt, njae inte varje dag kanske, men att stå och skrika mot havet och ljudet fullständigt försvann i vinden.

Nä livet här nere är annorlunda, och på ett mycket bra sätt. Man lär sig något nytt varje dag.

Lördag med chips i soffan

Jodå, vi har Malte kvar. Han är numera bondpojke och spanar på traktorer. Fast för tillfället är det en bit chips som hittats och nu avnjutes.

Under tiden sitter jag här med tangenter, kaffekopp, smulor och liten fågel.

Det är dags att ta sig an dagens aktiviteter. Först komma igång med kropp, knak och knaster, på med knästöden, hoppas att inget ben viker sig.

Men å andra sidan lyser solen, och ja det blåser, något att vi har upptäckt att det gör här i Skåneland.

En bra dag önskas varenda kotte.

Oups

Det här stället har jag glömt, helt fallen ur glömska. Fumligt tar jag mig in igen, tittar mig förvirrat omkring. Det är nya tider nu, saker förändras.

Egentligen borde jag som pratar så mycket, och har alltid så mycket i mitt huvud hänga här jämt. Men istället har jag terroriserat min omgivning. Svadan och ordharangerna är mer än mest, fast numera försöker de bli kompatibla med den skånska dialekten.

Vi har gjort vår livs resa, kastat oss ut, loss från det trygga, med noll kunskap, men med en jäkla vilja. Vi flydde storstan och fann Österlen.

Vi som aldrig bott i ett hus, som alltid haft grannar tätt, sitter nu i ett litet hus på landet. Alla ljud som man tagit för givet är borta. Kan inte längre avgöra när grannar går till jobbet, eller de har storstädning.

Jag kan dock fortfarande höra ett tåg, pågatåget, och jag älskar det ljudet. Måste vara storstadsmänniskan i mig som behöver påminnas om tider som varit.

En liten glutt

Jamen hej. Här har jag inte varit på evigheter.

Lusten försvann efter flytten hit, orden liksom ville inte komma fram. Jodå, jag har fortfarande mycket att säga, och vimsigheterna är otaliga. Men att ta vägen genom armarna ut till tangenterna har inte gått.

Kan i alla fall titulera mig som femtio taggare, uppgraderad och med helt nya fräscha rynkor. Ett antal hekto mer kring magen, och knastrande gång.

Annars är det mesta som det var förut, Malte är i skrivandets stund fullt upptagen med sitt dagliga, klockan 18.00 pyssel, att plinkeplonka så ljudligt det bara går.

Och på tv-n visas mjuka, överelastiska tjejer, som likt gummibollar studsar runt. En liten påminnelse av svunna tider som jag aldrig upplevt. Kan inte påstå att jag någonsin varit gymnastisk, en hjulning är det närmsta jag kommit, och det var typ 40 år sedan.

Däremot övar jag så gott jag kan med kameran, en ny sort tronar i min hand, med ett nytt objektiv ser jag saker jag inte sett förut. Att fylla 50 år var inte bara av ondo, nä mina nära och kära visste vad som fick igång mig, och den ultimala bilden jagas numera ofta. T om de orörliga dagarna tar mitt huvud mig iväg på oändliga fotoäventyr, allt kan överföras till ett fotografi, t om en tanke eller en dröm.

Tänker inte klaga

Nu hade jag tänkt skriva en lång harang av klagomål, men kom på bättre tankar. Vem vill läsa en tants oförmåga till det mesta, allt från kroppsliga göromål, till skratt som fastnar i ett astmaanfall. Eller grannar som sitter och kedjeröker på sin balkong, dubbelvikta i hostattacker, en klar påminnelse om varför jag slutade med cigaretter. Att min relativt nya externa hårddisk är trasig, eller bilen inte vill som jag.

Skulle kunna skriva allt möjligt negativt, men nä, ska inte göra det. Även om solen inte skiner så verkar det bli en bra dag, det är fredag och det innebär smaskens. Detta underbara göromål som man bara åtnjuter på helgen. Gottis och läsk, frodiga måltider, en hel del tid i soffan, ledig gubbe och möjliga fotografiska tillfällen.

Ska bara förbereda mig lite, kanske t om sätta färg på fransen, smeta mascara där det inte behövs, kränga på mig kläder jag inte längre kan ha, sen ta gubbe och mig själv till Coop och riktigt snurra till det. Man vet aldrig vad som händer när vi är där, förmodligen borttappade vagnar, kort och oss själva, en lång stund innan lånad bil hittas, och sen hem helt slutkörda.

Men jag tänker ha en bra helg, hoppas ni alla också får det, och kom ihåg, ett gott skratt är bättre än sura miner, man får i alla fall finare rynkor av det.

En smula trött

Efter att ha flugit jorden runt, slagits med brottslingar, jagats i bil, träffat bortgågna släktingar, får jag anse mig själv som rätt trött. Är inte sömn när den väl kommer till för att man ska vila?????

Äsch, kanske det beror på mitt och sonens lilla biläventyr igår, finns inget som kan få igång mig så som tekniska problem. Och sådana har vi mängder av.

Nåväl, efter byte av generator vill man gärna tro att inget mer pyssel ska uppdagas, men icke. Vi puttrade iväg till Coop, inga missöden så långt. En halvöde parkering, de flesta var redan redo framför middagen, men jag behövde bunkra astma & allergifria varor.

Förutom gammal, trött bil så är detta faktum att släppa lös mig inne i ett varuhus, rena, rama skämtet. Jag kommer alltid ut med det jag inte ska ha, och x antal virriga slingor runt för att komma ihåg det jag måste ha.

När vi trötta och välpreppade med ett gäng påsar var, satt oss tillrätta i bilen. Brrrptjmmkfl, sa den, och ett litet puff. En gång till, medan sonen frenetiskt skrapade en dubbeltriss, i hopp om att mor o far skulle kunna köpa ny bil. Brrptjmmklf, puff, hmmmm.

Inte en människa i sikte, bara trötta småbarnsmammor, som liksom jag har noll koll på vart man sätter en startkabel. I bakhuvudet ringer informationen om att sätter man dem fel så kan bilen explodera. Tittar på sonen, han skakar på huvudet, ”jag vet inte heller”, säger han.

Lite lätt orolig, ett nytt försök, samma sak, ett plötsligt fnitteranfall, och samtal till gubbe. En kvart senare hade han lyckats låna bil, forslat den och sig själv till oss, och men kunskap om rätt kabelsättning, körde vi igång. Väl på andra försöket, hoppade loppan igång, en lätt hoppande färd hemmåt, ingen ren tomgång här inte, nä något mer är fel, och plånboken vill inte alls vara med. 

Men vad gör det när solen inte skiner, och fåglarna inte kvittrar, mer än hemma då, vi är ju i alla fall inte friska, men har varandra, och en sjusärdeles kille till husdjur.